www.vistolken.se

 

VISANS VÄSEN

Visan - en sjungande berättelse. 

För mej är visan ett uttryck för både gemenskap och allmängiltighet.Den nordiska visan är en kombination av individualistiska och gemenskapsskapande drag.
Bland de väsentligaste dragen hos visan är upprättande av kommunikation sammanhängande med känslan av gemenskap.Självklart ingår humor och burleskeri.
Visan är också en tidsspegel - Ett tidsdokument.

Det sätt, på vilket en visa tolkas och framförs, samt vilken tonsättning som valts för att samspela med texten, beror i första hand på vistolkarens förhållande till texten. Framförandet av en visa inför publik blir då också ett samspel med denna publik. Visan blir ”ny” för varje gång den sjungs.
Visan vill förmedla en historia, en berättelse, en stämning och kanske ett budskap, Melodin måste vara motiverad utifrån att den berikar och tillför utan att för den skull dränka texten. Det finns texter som, enligt min mening, definitivt inte skall tonsättas.

I den Svenska och den Nordiska visskatten finns en rikedom av texter med hög litterär kvalitet som speglar den folkliga kulturen. Influenserna går från Lars Wivallius 1605-1696 Lars (Lucidor) Johansson 1638-1674, Bellman 1740-1794, över Sven Scholander, Gunnar Thuresson Evert Taube m fl fram till dagens unga vissångargeneration

 

En antal Folkhögskolor såsom Nordiska visskolan i Kungälv, Visskolan i Västervik, Trubadurskolan Visverket i Borgå, Visskolan i Gamleby borgar för att Vistraditionen kommer att föras vidare. På t ex Visskolan i Kungälv uteexamineras 16-17 elever varje år.
En strävan att ge visutbildningen Högskolestatus, pågår.

Visan som kulturform är dock bara undantagsvis kommersiellt gångbar. Visan befinner sig någonstans i marginalen mellan popgeschäft och kulturetablissemang. Där skall den existera trots ett alltmer krympande offentligt stöd för den folkliga kultur som visan, som konstform,  representerar. Tyvärr är visan mycket marginellt representerad också i våra Public Service företag SR och SVT:s utbud.

Visan är alltså beroende av trägna visarbetare, vistolkare, trubadurer , vissångare som för vistradititionen vidare oavsett om den råkar vara i fas med dagens modesvängningar eller inte. Endast några få av de mest etablerade visarbetarna kan klara sin försörjning på enbart sitt visarbete.
Visan som folklig kultur i djupaste mening (ett nationellt arv ), vilar på att en generation kan föra den vidare till nästa generation.